VARFÖR BEAGLE?

Det är något speciellt med en hund av rasen beagle. Den lämnar ingen oberörd, med sitt glada, energiska trippande och sina vädjande bruna ögon.
Man bör dock inte låta sig luras av dess valpaktiga framtoning. En beagle är ingen knähund. Den är robust...och den vet vad den vill!


Beaglen är den minsta medlemmen i sin grupp, de drivande jakthundarna (grupp 6, enligt Svenska Kennelklubbens indelning - läs mer under knappen ovan).
Den är ursprungligen framavlad för att jaga i grupp - därför trivs den som regel utmärkt tillsammans med andra hundar. Av samma anledning är det dock vanligt att beaglar blir djupt olyckliga av att lämnas ensamma långa stunder...och när en beagle är olycklig HÖRS det! Detta är något man bör ha i åtanke om man går i "beagle-funderingar".
Det finns folk - framför allt jägare - som tror att jakthundar måste jaga, annars blir de omöjliga. Det stämmer inte med min erfarenhet. Ingen av våra hundar har jagat och de har allihop verkat nöjda ändå.
Den som planerar att köpa en beagle (vad man än avser att göra med den) måste emellertid vara medveten om, att den inte kommer att nöja sig med att leva ett stillsamt inomhusliv.
Aktivitet är viktig för beaglar. Aktiverar man den inte så gör den det troligen själv och då är det hemmets inredning som ligger närmast till hands för dess verksamhetslust.
Den är nyfiken, stark och motionskrävande, enveten som synden och uthållig nog för ett maratonlopp. Om man släpper den lös i skogen, rymmer den förmodligen...och får den då upp ett lockande spår, kan det ibland dröja många timmar innan den kommer tillbaka igen.
Dessutom är den matglad och har lätt för att bli lite rund.
Om man bortser från dessa "brister", som egentligen är en del av dess charm, är beaglen en absolut underbar hund. En trevligare kompis kan man knappast få i sitt hus!

En fråga som jag ofta får är varför jag har valt just beagle, trots att jag inte jagar.
Svaret är ganska självklart - jag gillar helt enkelt rasen. Den har ett temperament och en framåtanda som passar mig.
Den är lagom stor, glad och vänlig och i allmänhet lätt att handskas med.
Pälsen är kort, blank och "självrenande" - jag brukar ge mina hundar ett vårbad...och frågan är om ens det är nödvändigt - och annars bara tvätta av dem om de har rullat sig i något "onämnbart". Visst fäller de ganska mycket - i stort sett året runt - men inte mer än att man klarar av det och de behöver inte trimmas.
Den enda löpande skötsel de kräver är lite borstning då och då, samt att klorna behöver klippas relativt ofta, då de är snabbväxande.
Vissa beaglar får lätt kladd i öronen, så dessa bör kontrolleras - och gamla beaglar får ofta gråstarr och både ser och hör lite illa, men det gäller allmänt för hundar - de klarar sig utmärkt ändå.
Slutligen har den tills ganska nyligen varit en frisk ras, med mycket få ärftliga sjukdomar. Om en beagle inte blir överkörd eller försvinner under jakten, kan man räkna med att den lever i åtminstone 12 - 14 år. De senaste årens inavel och import av estetiskt tilltalande men degererat utländskt material har tyvärr lett till att flera sjukdomar, som diabetes, diskbråck och epilepsi, har fått fäste i vår svenska stam. Detta vill uppfödarna själva inte riktigt kännas vid, men om man avlar mera på utseende än funktion får man dessa effekter.

MÖT DE GLADA BEAGLARNA I KATRINEHOLM!


Tassa vidare