23 maj 2001

Det är inte lätt att bli gammal och drabbas av olika krämpor, men Toke tog dem med gott humör. Det rådde inget tvivel om saken att han verkligen gillade att leva.

Efter sin första hjärnblödning var han ganska förvirrad en tid. Han ville inte äta och hade svårt att orientera sig...men han kom tillbaka och fick uppleva ännu en vinter och vår, nosa på de härliga dofterna och till och med ligga i solen och värma sina gamla ben.
Visst var det lite si och så med hans balans ibland och visst skämdes han när han ramlade mitt på gatan...om någon såg honom.
Vi fick bära honom i trapporna och hjälpa honom upp i möblerna. Om han var missnöjd med "servicen", så hörde man det, men det var värt allt besvär han vållade oss, att få ha honom kvar detta sista halvår.

Den lilla tvåmånadersvalpen som kom med sin husse i bilen för att möta mig på stationen och den trötte, urblekte gamlingen som dog under mina händer på bordet hos veterinären - det är femton år mellan minnena, ett helt långt liv för en hund.

I Hundens Eden är gräset evigt grönt